Sofia Genne min räddning!

Inlägget publicerat: 04/06/13 07:35 - Åsiktsinlägg, Gästbloggare, Grooming - 10 kommentarer

Hej!

Det är alltså Eva som bloggar nu! Jag tänkte göra ett inlägg lite om ryttare, groomar och jobb! Just nu är det jag och Sofia, senare blir det jag och Jossan, och Sofia och JO (gumman). Jossan och jag skall åka till Tyskland, jag skall tävla och Jossan skall med mig, hemma har Sofia blivit stallchef och ryttare och har även fått ner en kompis som skall grooma för första gång!

Jag och Sofia –
Det hela började faktisk med Christmas Show i Århus 2012, då min grooms häst blev sjuk och hon inte villa lämna den och åka bort en vecka på tävling. Förtvivlad som jag va ringde jag min bästa kompis John Hickey som snällt sa att han kunde ta med Jossan till mig. Jag hade sett Jossan arbeta för John i Falsterbo och tyckte hon va duktig så det blev så att hon kom ner. Jag och Jossan fortsatte att hålla kontakten och hon åkte även med mig till Norge, Drammen.

I Drammen hade en av mina kompisar Maia problem då hon hade med sig 5 hästar och bara mamma som groom. Jossan blev känd med Sofia i Spanien och visste att hon hade koll på läget, så hon ringde Sofia som snabbt hoppade på en buss och kom till tävlingen! Eftersom Sofia verkligen blev kastat in i detta groomjobbet kollade jag lite extra! Och jag var imponerad!!! Jag och Maia är kompisar blev det ju till att vi talade lite om våra tjejer, och hon va JÄTTENÖJD med Sofia!

Speciellt en grej kommer jag aldrig och glömma, det var ca 22.30 en lördagskväll och många av oss satt i kafeterian och åt och drack. Sen tittar jag ut genom fönstret från kafeterian till ridhuset, och där ser jag Sofia longera en häst! Alltså snacka om att va noggrann, ansvarsfull och ambitiös! KLOCKAN VAR 22.30 !!!!!!!! Och hon hade varit i stallet sen 06.00!!

Och just då kom en helt GENIAL ide, jag kunde fråga Jossan om hon kunde fråga Sofia om att komma och jobba hemma och på tävling hos mig medan jag väntar på min nya groom – Så blev det!

Sofia kom ner hit, jag var inte ens hemma när hon kom! Hon blev hämtad på flygplatsen av Svend och introducerad lite snabbt till stallet av Michelle, Robin (anläggningen där jag står uppstallad på ägare)s groom. Vad hon skulle göra med hästarna fick hon läsa i groom boken. Lite senare den dagen kom jag hem med hästarna! Sofia hade gjort allt PERFEKT, även tvättad krubbor och vattenkoppar till dom nya hästarna! I vanliga fall hade jag ALDRIG klarat och ge nån ett sånt här ansvar direkt, men efter några observationer i Drammen och TOPPEN referenser litade jag på Sofia från första dag!

Många tycker säkert att det låter ”coolt” och va groom och att dom vill prova på. – Mycket roliga bilder och historier va man har gjort på tävling osv… Men jag tror många glömmer att det är ofta väldigt dyra hästar man har ansvar för, det är mycket jobb och kan ofta bli långa dagar. Hur ens ryttare är på tävling (nervös, sur, glad) påverkar också hur en grooms dag blir, även om man själv är trött, våt eller kall måste man försöka hålla humöret uppe och hjälpa sin ryttare, motivera, och försöka hålla fokus. Hur en groom gör sitt jobb påverkar mycket hur hästarna och ryttarna presterar.

Det kostar också väldigt mycket att åka på internationella tävlingar, och man vill ha med folk som vet hur det går till, hur man sköter en tävlingshäst, hantera press och stress på uppvärmningen osv. Om man inte fixar det som förväntas av en kan det bli ett J**** liv.. Inte alla arbetsgivare är lika sympatiska, inte alla groomar är lika noggranna.

Att vara groom hemma, eller stallchef är minst lika viktigt som tävling. Till exempl, nu åker jag på tävling en vecka, sen skall jag vara borta ytterligare en vecka. Då har Sofia fullt ansvar för alla hästar, jag har unga som lätt kan bli fräcka, gamla som kan bli halta om inte allt passas noggrant på och hingstar som är som hingstar är. Speciellt är det även att när jag kommer hem skall jag rida 4 dagar sen skall vi båda tävla. Som ni säkert förstår har jag fullt förtroende till att Sofia kan rida hästarna, hålla koll på allt med stall, en ny kastrerad hingst, penicilin, foder, hovslagare och allt annat medans jag är borta. Det är mkt jobb och mkt ansvar!!

Inte nog med det har hon även en tjej här som hon lär upp som groom, så allt hänger på Sofia, det finns ingen äldre groom som hon kan ”luta” sig på, hon är stallchef. Sofia är tuff, och jag uppskattar att hon inte blir rädd när hingstarna börjar bröla och hoppa omkring. Förra tävlingen stod Sofia och höll i en av våra hingstar då en annan hingst kom springande lös. Detta kunde ha blivit en katastrof situation, men Sofia var lugn, bestämd och höll i sin hingst. Den andra hingsten blev fångad och situationen under kontroll! Även när hon sitter upp på hästarna, blir dom vilda sitter hon kvar, bestämd, lungn och rättfärdig! GILLAS GRYMT!!

Efter detta skall jag bort en vecka till och sen rida sommarens största tävling i Danmark. Då kommer jag hem och kan rida två dagar innan tävlingen. Dåligt panerat men som tur e finns Sofia!

Det som er så speciellt med Sofia är att hon också rider OTROLIGT BRA! Och inte bara dressyr!! Många bra groomar rider bara lite och helst ut i skogen! Jag känner mig mkt privilegierad som har Sofia som kan trimma hästarna och hålla dom i TOPP shape när jag är borta! Hon är även mkt lättlärd, bra på och komma i håg saker, snabb och effektiv. Om du tänker på och prova på groomlivet är det viktiga elementer för att lyckas.

Om man vill prova att grooma är det sällan man bara kan åka till nån ryttare och få ansvaret för många dyra tävlingshastar. Man kan börja med och fråga lokala duktiga ryttare om man kan följa med på regionala och nationella tävlingar, lära, och sen försöka få ”bättre ” och ”bättre” jobb!

Som tävlingsgroom är det ju ofta långa reser, och man måste vara social, du skall ju ofta bo i lastbilen med din chef, så att vara bra med människor så väl som djur är ett riktig +! Annars kan två veckor i en lastbil snabbt kännas som ett år..

Hoppas ni som läser detta inte blir avskräckta och att ni fortfarande vill prova! Prova och se o det är en realistisk bild på hur det kan se ut och vad vi ryttare uppskattar! Om man kommer bra överens kan det bli nästan som en bästa kompis och man kan ha super kul i hop!

Vill avsluta med och säga TACK SOFIA!! TACK GUD FÖR SOFIA!

Kram på er alla!
-Eva

20130604-131205.jpg

Vinnare av Gästbloggar-tävlingen

Inlägget publicerat: 06/11/12 16:53 - Gästbloggare - 2 kommentarer

Tävlingen som jag hade för flera månader sedan om en chans att få gästblogga här har blivit lite bortglömd – men jag kontaktade vinnaren för ett tag sedan och här har vi henne! Hennes motivering var att få berätta om att ”ta den tid man behöver” till sin häst. Eftersom detta är någonting som jag står fullt upp vid och har låtit mina ponnyer fårr göra till 110 procent så tycker jag att det var en bra idé och lärorikt! Så nu släpper jag loss Lizette –

Hej! Först och främst vill jag tacka Sofia för att jag fick chansen att gästblogga hos henne.

Jag heter Lizette och är 16år. Jag håller på med hästar och fotografering på min fritid. Jag har en egen häst som heter Epril, ett c-ponny sto. Epril är grunden kan man väl säga till detta inlägg. Jag ska nämligen skriva om att ni inte ska stressa fram med era hästar utan låta dom ta den tid som dom behöver för att blomma fram.

Jag köpte tillsammans med mina föräldrar Epril för 4år sedan. Epril var en orolig själ och hon hatade rent ut sagt att hoppa. Jag älskar att hoppa men endå köpte jag en häst som stannade 5m från en bom på marken. Hon gick inte ens i närhten av pinnar som hade ramlat av träden, så nojig var hon när det gällde gå över saker. Ingen trodde på den där ponnyn, inte ens mina föräldrar. Det var verkligen jag & Epril mot världen. Och jag förstår att ingen trodde på henne för i dagens hästsamhälle ska allt gå på sekunden. Hästen vägrar, ryttaren ger den några rapp där bak utan att tänka på orsaken bakom vägran. Men så fungerade det inte att göra med Epril.

Jag lät det ta den tiden det fick ta. Dom första tre åren med Epril jobbade jag knappt med hoppningen. Jag försökte någon gång då och då men fokusen låg på att få dressyren och samspelet att fungera. Jag lät Epril ta den tid hon behövde för att släppa in mig i sin bubbla . Efter 3.5 år kunde jag börja hoppa. Hon var osäker till en början men hennes självförtroende höjdes mer och mer för varje gång. Vissa dagar gick bättre än andra men det var skillnad på henne och ingen hade kunnat trott att Epril skulle bli såhär duktig. Men tack vare att jag inte stressade fram något så vågade Epril träda fram.

Idag sitter hopproblemet fortfarande kvar. Hon är svår att hoppa på banan men utomhus och terräng fungerar mycket bättre. Men jag kämpar för att jag vet att hon kan och hon tycker att det är roligt när hon väl kommer igång.

Alla ni som också har hästar som är svåra, stå på er och ge dom tid. Genom att stressa fram det så förvärrar ni det bara. Och strunta i vad folk tycker och säger, tror ni på eran häst så fortsätt och gör det även ifall hela Sveriges befolkning är emot det för det blir bra i slutändan. Har ni någon tränare som har ett bra tänk, ta hjälp! Själv har jag fått lösa allt ensam vilket har varit svårt, vissa dagar har jag velat slita av mig håret och gråtit floder för att allt har känts meningslöst. Men nu vet man att allt har varit värt besväret. Och jag vill att ni också ska fortsätta att kämpa både för era hästar och er själva.

Man måste ha pengar för att köpa en häst som är bra men man måste ha tålamod och erfarenhet för att köpa hästen som är ”dålig” och förvandla den till bra!

Lizette – Epriil.blogg.se

VÅLDGÄSTARE

Inlägget publicerat: 21/10/12 20:30 - Gästbloggare - 3 kommentarer

Hej, Elin här. Som ni säkert läst från Sofias inlägg från i fredags så har jag varit och bott hos henne hela helgen. Kortfattat kan man väll säga att vi först fick kontakt genom hennes blogg angående reskompis till Alanya. Tyvärr gick inte planerna som tänkt men vi har därefter haft kvar kontakten. Vi klickade bra tillsammans och hade mycket gemensamt och nu är jag här.

Jag tänkte berätta hur min helg har varit här hos henne. Det började med att jag åkte tåg hit från Helsingborg, alltså 3-4 timmars resväg med några dryga byten. Till en början var vi båda så jäkla taggade på att äntligen få träffa varandra igen (setts snabbt i Göteborg för ett antal veckor sedan, väldigt snabbt) men när det var ungefär 10 minuter kvar av resan så blev jag jättenervös. Det är ju inte varje dag man åker iväg en helg för att bo hos en person man egentligen inte känner. Men direkt efter att jag hoppat av så kändes allt väldigt bra. Vi lärde känna varandra snabbt och inte nog med att vi hade mängder med saker att prata om. Vi åkte upp till hennes hästar för att kvällsfodra och så fort jag kom in i stallet så kändes allt så overkligt på något sätt. Att få se hennes hästar stå där och gosa i boxarna som man tidigare bara sett på bilder. Inte nog med när man sen kommer in på hennes rum och får se alla minnen från Alanya (ja förlåt, där har vi det ordet igen).

Jag kände mig redan som hemma.

På lördagen åkte vi in till Torp Köpcentrum för att spendera lite tid (och pengar). Jag hade tidigare aldrig varit där så det var roligt att komma iväg på lite nya äventyr. Dessutom fick jag köra hennes föräldrars bil som är automatväxlad, vilket jag aldrig kört innan, men med lite hjälp och guide från Sofia så kom vi både fram och tillbaka säkert.

Morgonmyser till stallkompisar, lite ironi i det hela.

På eftermiddagen begav vi oss till hästarna. Jag hade inga som helst förväntningar på någonting men helt plötsligt utbrister Sofia att jag ska få rida ut en tur på Mingmang. Det kändes verkligen som en grej man kunde pricka av från checklistan nu. Jag fick hoppa upp och sedan red vi iväg (Sofia hade lille Martijn). Till en början var jag nervös men ändå förväntansfull. Min första tanke som slog mig var att han var väldigt lätt och mjuk i handen och redan till en början så både lyssnade han och var avslappnad. Efter att vi kommit en bit in i skogen så blev han dock lite piggare och jag som inte ridit på ett tag fick rädslan tillbaka. Jag tänkte ”okej, bäst att bara släppa tyglarna och låta hästen få springa”. Samtidigt stannar Sofia och börjar skratta lite lätt. Jag insåg snabbt att detta var ett minne för livet och att det nu i efterhand var ganska roligt. Om jag ska bedöma helheten på ridturen så måste jag vara ärlig och säga att det helt klart är en av dom mest följsamma och roligaste hästen jag ridit. Jag kan tänka mig att Sofia verkligen fått jobba hårt för att ha kommit såhär långt. Det är långt ifrån lätt och det är svårt att inse om man inte fått chansen att få testa själv.

Idag, söndag, så har vi varit i stallet igen. Sofia har hoppat båda hästarna och jag har fått vara fotograf och stallskötare (skämt o sido). Det är en sådan otrolig skillnad att se allt ”live” jämfört med att läsa och se på bloggen. Hur som helst så var självklart detta med en upplevelse och jag har nu insett att jag aldrig själv kommer skaffa egen häst. Så mycket jobb och slit för en dag. Jag måste ge Sofia beröm för detta, herregud.

Som avslutning så tänkte jag bara berätta att detta absolut är en av mina största saker som hänt i livet. Det började med att jag precis som alla andra bloggläsare kommenterar ett inlägg hur som helst och sen på något konstigt men bra sätt så klickade vi. Jag har i vanliga fall svårt att lära känna nya människor ”bara sådär” men just nu känns det som att vi känt varandra hela livet. Jag har fått en vän för livet, vi har samma intresse och jag kan i stort sätt berätta allt för henne.

Nu rullar snart tåget in på centralen i Göteborg och jag ska bege mig hemåt till Skåne igen. Jag hoppas att ni uppskattade mitt inlägg (trots att jag är långt ifrån ett proffs på att blogga). Till sist vill jag tacka både Sofia och hennes familj för att de släppte in mig i deras vardag. Helt klart min bästa helg på länge och det är långt ifrån över. För mig är Sofia en vän, inte en bloggare, trots att hon är grym på det hon gör. /Elin

Jessica Christoffersson gästbloggar

Inlägget publicerat: 04/09/12 22:22 - Gästbloggare - Inga kommentarer

Hejsan! Ni som är lite stalkers och som har funderat över Sofias hästliv medans hon är borta kanske undrar vem det är som tar hand om hennes hästar? Mitt namn är i alla fall Jessica och det är jag som har tagit hand om Martijn under tiden Sofia vart i Alanya. Det var egentligen meningen att jag skulle blogga om Martijn här på bloggen, men eftersom jag inte hade varken Photoshop till bilderna eller tid den första veckan eller ork den andra så har det helt enkelt inte blivit av. Så jag hade tänkt skriva ett litet inlägg om hur detta gick till och hur jag uppfattade det. 🙂 

Det började med att jag fick ett meddelande på facebook av Sofia som frågade om jag var sugen av att rida Martijn i två veckor medan hon var borta eftersom jag hade provat att rida honom innan. Efter att ha blivit väldigt förvånad och rådfrågat mamma så tackade jag ja till erbjudandet. För att förklara min förvåning så kan jag berätta att sist gång jag red honom så gick det inte ett dugg bra, jag kunde inte få honom i form och det gick bara så fel som det kan gå. Men så dagen innan Sofia skulle åka så fick jag komma och rida honom samtidigt som hon stod bredvid och hjälpte mig med ridningen och berättade hur jag skulle gå tillväga. Konceptet var LÅNG OCH LÅG! Snacka om att få se en helt annan sida av Martijn. Han var inte ett dugg lik den ponnyn jag satt på för ett år sedan. Den här sidan av Martijn var mjuk, samarbetsvillig, lite ponny såklart och verkligen ville göra rätt.

Efter dressyrpasset i ridhuset så red vi ut en sväng där jag fick testa på honom utomhus. Han var lika lugn här, något mer framåt möjligtvis. På hemvägen fick jag dock testa på lite galopprace, haha, han galoppera fort som tusan uppför en backe innan jag fick kontrollen och lyckades komma upp i en mer samlad galopp för att sedan bryta av, haha. Roligaste jag vart med om på riktigt länge.
Under de här två veckorna har jag ridit ut, tränat dressyr, longerat (och vart ute och gått), allt med samma mål – att försöka få honom så lång och låg som möjligt. Helst ska jag kunna trava och galoppera honom med helt långa tyglar. Det har vart en riktigt lärorik tid att rida honom, man lär sig såå mycket på honom eftersom man inte rider honom på riktigt samma sätt som på andra hästar. Man måste känna av honom från dag till dag och verkligen.. hur ska jag förklara.. rida på sin egen känsla liksom, det finns ingen som kan säga att såhär ska du göra. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre, haha.Igår blev det antagligen sista gången jag red honom innan Sofia kommer hem, men jag hoppas jag kommer få rida honom fler gånger eftersom jag står ca 1 km ifrån honom med min egna häst, Jasmine nu. Så att hoppa upp på cykeln och cykla dit efter att jag ridit Jasmine blir inga problem!
Ni kan läsa mer om mig på Ungdressyr.blogg.se, kram Jessica

Gästbloggare Emma Tegelskär

Inlägget publicerat: 27/08/12 14:35 - Gästbloggare - 8 kommentarer

Hej! Mitt namn är Emma Tegelskär och jag har fyllt 13 iår. Har fått den stora äran av Sofia att gästblogga här på hennes blogg 😉 Mestadels kommer detta inlägg att handla om hur mitt SM var i år. Men tänkte berätta lite om mig och hästen jag red där.

Själv började jag rida för 4 år sedan. Ponnyn jag tävlat mest i år heter Moelgarnedd Montana RW 114. Honom har jag ägt i ett och ett halvt år. Han är en ren welsh och guldbelönad hingst. Han är 16 år och är en OTROLIGT underbar ponny att ha och göra med. Hade kunnat skriva mycket men för att fatta det kort så är han väldigt vacker, pigg, bra psyke, man kan gör allt med honom, fina kvalitéer och så vidare (; En liten guldponny helt enkelt. När jag köpte Montana hade han inte så mycket resultat året innan med ryttaren han var utlånad till och sedan var han inte riden så mycket alls när jag fick honom. Jag kunde inte rida så jättebra när jag fick honom så först fick han lära mig och det senaste året har jag fått lära honom. I år har han varit mycket finare än förra året, han har fått större trav, bärigare galopp och annat vi jobbat upp. I år har vi också lyckats bra. Vårt största problem har varit att han stoppat upp i enkla byten som det är duppelpoäng på och lite sådant. Men det största tävlingarna vi ridit i år har varit Nordiska Mästerskapen, där var vi 2:a i finalen. Falsterbo, där var han väldigt laddad men 4:a blev vi. Sedan kommer vi till Svenska Mästerskapen 2012. Där ni nu, om ni vill 😉 Ska få läsa om mina dagar där!

Torsdag: Ja vi kom dit ganska så tidigt. Vi lastade ur Montana och mamma promenerade honom ett varv. Jag får ju inte gå med honom med tanke på att jag är under 15 och han är hingst. Pappa var även med på SM så han hjälpte till att plocka ur sakerna. Vi fixade och donade lite till det mesta var på plats. Han gick igenom veterinärbesiktningen och efter det så åt vi.

Sedan var det dags att rida. Ni som har följt mig en längre tid vet att det inte alls kändes bra dagen innan. Men jag red en stund men ändå inte så han kom upp i flås. Det kändes jättebra! Han blev mjuk och loss, han hade en bra takt och schvung i traven, rund galopp, bra stöd i munnen. Så det kändes väldigt bra inför morgondagen. 🙂

Efter pyssel med Montana så bytte jag till torra kläder, det hade nämligen regnat i slutet när jag red. Då var det dags för invigning! Vi gick bort till banorna och sedan gick alla b-ponny ryttare och sedan c-ponny ryttare. Det spelades en sång på trumpet, det var Värmland sång eller något (; Lät dramatiskt i alla fall (; Sedan när vi gått ner för backen och gått in på en av tävlingsbanorna så fick alla sätta sig på varsin stol. Sedan började dom med b-ponnyryttarna och så fick alla dom gå upp och sedan ropade dom upp ett namn i taget och då fick man gå fram och ta en påse med lite olika grejer i. Sedan kom in en person som tömkörde en liten häst som gjorde galoppombyten, piaff, passage och så vidare.

Mamma och jag gick ner till banan där jag skulle rida på fredagen för att kolla på programmet. Först tänkte jag bara själva programmet och sedan så låtsades jag att jag red på banan och hur jag skulle rida varje rörelse. Visualisera kallas det. (: Förutom att äta en gång till och prata med kompisar så hände det inte så mycket mer denna dagen.

Vaknade vid 9 eftersom jag inte skulle starta före15, skönt! Åt frukost och klädde på mig. Gick ut till Montana och pyssla lite. Sedan gick jag och min mamma ner för att jag skulle visualisera programmet igen. Vi åt lunch vid 12.00 vid banorna och sedan vid 13.00 var vi i lastbilen då jag skulle byta till tävlingskläder och mamma satte upp mitt hår. Mamma tog med några grejer bort och så kom jag med några 5 min senare. Väl i stallet så borsatde jag och lindade Montana. Satte på mig grejerna och tränsade. Mamma sadlade. Vad det gäller Montanas knoppar så gör min mamma dem. Dels när jag var 9 år så började mamma knoppa åt mig när jag skulle tävla och sedan så blev det så. Jag har också försökt men Montana har en svår man att knoppa så det blir finare när min mamma gör det! Vi tog ut honom och gjorde det där lilla sista. Lite blänk på tränset, kanten av sadeln och hovlack.

Vi gick ner för att rida fram. Hela dagen har det kännts som att jag gått runt med en stor sten i magen. Var så himla nervös. Men jag började värma och han kändes mjuk och fin. Det är en stor fördel för mig. Det är klart att man ska kunna rida ändå men när han känns bra i börjam då släpper det på nervosititen. Fortsatte rida och är jättenöjd med hur bra det gick! Jag kunde fokusera och rida väldigt bra! Mitt största problem på tävlingar är ju ibland mig själv tyvärr. Men som sagt allt funkade bra och vi gick in på banan. Jag hade bra känsla och inga stora missar. Slutade med vinst på 71% Då tvån låg på 68% betydde ju detta att jag ledde med 3%. Kändes bra.. 😉

Efter prisutdelningen fixade vi Montana, jag putsade, vi fixade mat till honom ,jag duschade, bytte om och fixade mig. Sedan var det ryttarfest. Maten var god och hamnade på ett grymt bord och det var inget fel på den ryttarfesten. Var nere vid sjön och lite överallt med några kompisar sen. Men gick så småningom till lastbilen och gick och la mig.

Lördag:
Det jag gör runt om är ju att jag äter, fixar med hästen, är med kompisar, pluggar program osv. Kommer bara skriva om ridningen nu.

Skulle rida fram på samma bana idag men var tvungen att gå upp för en backe för att komma till banan. Det gick inte så bra att rida fram.. Mina nerver tog lite över och jag kunde inte rida så bra. Hyfsat gick det men hade lite panik och så. Men på slutet av framridningen började jag kännamig lugn och fokuserad, hästen var inte exakt som jag kanske ville ha den men det kändes ändå bra. Med drygt 10 min till min start kommer en funktionär och säger att jag ska gå upp och starta. Sedan sa ju min mamma att jag inte hade starttid än och jag såg att den innan mig gick ut från banan medans jag satt utan kavaj och så vidare. Var verkligen panikslagen och visste inte om dom hade tänkt diska mig eller vad som skulle hända. Men vi tog på mig kavaj och av med hörsnäckan. Överdomaren sa att jag skulle få starta vid min starttid men att jag skulle gå till collecting ring. Det stod inget om collecting ring men det hade dom sagt i högtalaren 1 gång… Men jag gick upp men hade fortfarande full panik och kunde inte fokusera. Jag rider inte runt bana utan på bana bredvid och domarn blåser, innan min starttid. Jag svänger upp på medellinjen i panik och ofokuserad. Genom hela programmet kunde jag bara inte fokusera, det var nog det med starttid som störde där innan jag startade och sedan var det nerver. Inget var Montanas fel, han gjorde så gott han kunde. Han blev lite sådär ’’halvdan’’ genom hela programmet, det var ingen katastrof men det var inte så bra som det kan vara heller. Stanna i enkla bytet på medellinjen med. Var väldigt ledsen efteråt, jag ville verkligen ta guldet och var rädd att jag hade sabbat det nu. Slutade som femma på 67%. Trots dagen så ledde jag inför finalen med 1%, lättad.

Söndag: Var hyfsat nervös kan man ju säga. Men framridningen gick jättebra! Jag kunde igen fokusera, han kändes som jag ville innan jag gick in på banan och jag startade vid rätt tid. Jag gick in och red ett program med bra känsla dock lite miss med enkla bytena på medellinjen som det är dubbla poäng på. Men vann klassen på 68%. Jag tog också GULDET! I år siktade jag verkligen på det och vi lyckades ta det! 😀

Hoppas att texten blev bra, jag är så dålig så har skrivit detta i sista minuten (;
Själv bloggar jag på www.nattstad.se/emmategelskär. Kram på er! 😀

Bild från SM

Bild från falsterbo
Resultatet!

 



Hej!

Välkommen till en av Sveriges fd största hästbloggar som drivs av mig, Sofia Genne. 23 årig tjej med rötter från Kosovo, född och uppvuxen i Sverige men som tillbringar mestadels av åren utomlands. Bland annat Turkiet där min pojkvän bor.

Som du kanske förstått så är jag en hästtjej från rötterna, och har ägt 4 ponnyer genom åren. Tävlat ponnydressyr på nationell/elitnivå med D-ponnyn Mahjong. Startat hoppning upp till och med LA ponny 110 häst. Jag fick under slutet av 2011 och hela 2012 rida och tävla Ming Mang R, en storhäst f. 05. Vi klickade fort och tog oss från LA-nivå till vinst i MSV:B 2 under några fantastiska månader.

KONTAKTA MIG?
[email protected]



Senaste

Kategorier

Arkiv

Follow on Bloglovin Bloggparaden blogglista.se